Månad: april 2020

Jag träffade min vän Helen när vi skolade in våra äldsta söner på dagis. Sen dess har vi skapat en relation där vi kan prata om svåra och allvarliga saker men också ha galet roligt tillsammans. T ex har vi träffats hemma hos henne vid hennes piano. Där har vi tokat oss och sjungit för full hals. Det finns liksom inga gränser vid våra sångstunder.

I slutet på förra veckan messande Helen till mig och undrade om vi skulle boka in en sjungstund. Jag blev hur glad som helst, för det var ett tag sedan. Vi bestämde snabbt en dag. I ett par timmar levde jag sedan i tron att jag äntligen skulle göra något riktigt roligt. Sen slog mig sanningen. Jag sitter i corontän. Inte för att jag tror att jag bär på någon smitta utan för att ett par underliggande sjukdomar gör att jag ska undvika att smittas. Att åka till Helen skulle ju innebära att jag skulle vara nära två olika taxichaufförer förutom Helen själv. Jag är ändå så glad för att Helen gav mig flera timmars glömska från tankarna på viruset.

Jag blev också glad för att Neuroförbundet ordnade så att vi kan ha våra träningspass via nätet. Numera sitter jag i köket med telefonen framför mig och så kör vi igång passet. Vi får också möjlighet att prata med varandra en stund.

I Göteborg ska Neuroförbundet starta upp sittande zumbapass nästa vecka. De har ordnat så vi alla i landet kan vara med. Trodde väl aldrig att jag skulle vara med på zumba igen, men det finns fantastiska människor som ordnar så att jag och vi andra kan det. Tacksam.

Nu när vi haft en varm period har jag suttit ute på balkongen en del. Jag ser ”statyn” och skrattar för mig själv när jag tänker på vad jag trodde när vi flyttade hit. Hon sitter på vår innegård och håller benen åt vänster och har vridit överkroppen och ansiktet åt höger. Hon har en sjal över huvudet så man ser inte ansiktet. När jag bestämde mig för att titta närmare på henne insåg jag att det inte var en staty utan överdraget till utegrillen.

En annan sak som är mysigt är att titta på alla som kommer och sätter sig i gräset utmed ån bortom vår innegård. Det är en hel del äldre som strosar längs ån och en del del yngre som till och med badar. Brrr, det låter kallt att bada redan. Nu funderar jag på att köpa en kikare, för man kan ju faktiskt missa något läckert att titta på, eller hur?

Om Coronaviruset inte tar död på mig, så kommer Uppsala kommun att göra det. Det finns ingen som kan driva mig till vansinne så som dom.

Mamma ligger sjuk på ett äldreboende i Linköping. Hennes tillstånd har försämrats och man kan inte längre kontakta henne per telefon. Än mindre kan man besöka henne. Jag inser att vi snart kommer att vara i det läget att vi får komma till henne den allra sista tiden hon har kvar.

En dag kommer något av mina syskon att ringa och säga att det är dags att komma till henne nu. Alltför väl minns jag den stress jag kände när mamma ringde för att berätta att pappa var i det läget. Hur jag tog bilen och körde de 25 milen mellan Uppsala och Linköping och försökte skicka tanken till pappa att han skulle vänta på mig.

Eftersom det mesta i mitt liv numera måste planeras ringde jag till kommunen för att höra mig för om riksfärdtjänst (kan alltså inte köra själv längre).

Jo, det måste man ansöka om först. Det tar ungefär 2 veckor att få den bedömd. När den beviljats måste man beställa själva resan en vecka i förväg. Och så måste de naturligtvis ha ett läkarintyg.

Men vänta nu. På kommunen finns ett gäng läkarutlåtanden som jag skickat in. När jag fick färdtjänst, när jag fick arbetsresor, när jag fick dörröppnare till porten och när jag fick min elscooter. En stor andel av befolkningen känner till att man inte ofta tillfrisknar i min sjukdom, men på kommunen behöver man tydligen bevisa sina tillkortakommanden igen och igen och igen. Bara tala om hur man får tag på en läkare i dessa dagar.

Om man har ett funktionshinder blir små saker stora eftersom det blir så tillkrånglat och kräver energi. Man måste fundera ut varje litet scenario och hitta lösningar. Nu ska jag alltså skriva ut den där blanketten som inte kan skickas digitalt, sen ska jag trolla fram ett läkarutlåtande. Sen ska jag ta mig till affären och köpa kuvert och frimärke. Sen är det bara att vänta på beviljande/avslag innan jag kan ringa mamma. Om jag ska göra det ännu mer krångligt måste jag fundera på hur jag ska ta mig mellan mammas boende och det ställe(?) jag kan bo på. Ska jag ta med rullstolen och hur kan den i så fall fraktas mellan de två ställena? Etc etc etc. Det bästa i livet är mina syskon, som kommer att lösa allt när jag väl är på plats, men innan dess har jag ju lite att pyssla med.

Så är det med det, som det är med det som är, så är det.