ME TOO

17 september  2019

Alltså inte ”me too” som det skrivits så mycket om i tidningarna. Om alla kvinnor som råkat ut för hormonstinna män.

Men ”me too” som att ha blivit kränkt. För det är modernt. Man ska bli kränkt för det ena och det andra. En blev kränkt av att grannarna grillade på tomten så det rök över i hennes trädgård. En annan för att jordgubbarna var dyrare där hon ville köpa dem än i affären bredvid. En tredje… ja så fortsätter det i all evighet.

Men jag, jag blir faktiskt kränkt titt som tätt. Som när jag inser att en annan människa i min ålder kan köpa ett årskort på Uppsala buss för 4 750 kr. Då får man åka obegränsat på regionbussar, stadsbussar och Upptåget samt SL-pendeln mellan Uppsala, Knivsta och Arlanda.

Själv får jag betala 7 380 kronor per år för att åka till och från jobbet. Fast inte på en buss utan i en taxi som också hämtar upp och släpper av andra människor lite överallt i stan. Ibland kommer jag i tid till jobbet och ibland inte. Jag får inte åka någon annanstans än hemifrån till jobbet och tillbaka. Istället får jag utöver det betala 40 kr per resa så länge jag håller mig inom stadsbussområdet om jag vill åka någonstans. Allt annat har högre priser och det där med Upptåget samt pendeln kan man glömma. Om jag vill åka till Stockholm eller hälsa på mamma i Östergötland måste jag ha ett beslut från kommunen att jag får göra det och – inte att förglömma – ansöka minst 2 veckor innan jag tänkt resa. Det ni, det kallar jag för att bli kränkt…..

Jag blir också kränkt av att bilar ställer sig på de platser som trottoaren anpassats för att man ska komma upp/ner från trottoaren med rullstol.

Jag blir också kränkt av att kommunen sätter skyltar om vägbyggen på samma ställen.

Jag blir kränkt av att jag inte kan ta mig in på diverse affärer, matställen och fik pga att det inte finns några ingångar för mig. 

Jag blir kränkt av att när andra kan ta bussen till ett sjukhusbesök måste jag beställa sjukresa á 125 kronor. För färdtjänst gäller inte till sjukhuset som ju är knutet till Landstinget.

Men, men, det är länge sedan jag insåg att det är värdelöst att vara ett offer eller att känna sig kränkt. Det är bättre att le och tänkta ”hej hopp, så kan det gå”. Att låta bli att bry sig om sådant man ändå inte kan göra något åt. 

Eller. Kanske jag skulle skriva till kommunen och klaga för då kanske jag kan blir lite kränkt av deras svar/brist på svar. Yes!!

Uppsala kommun är inte med i EU

Tänk, det har jag alltid trott. När jag insett att det inte är så, så känns det både tryggt och otryggt. En del saker skulle ju vara så mycket lättare om även vi här i Uppsala gick med.

För en massa år sedan började få svårt att gå några längre sträckor.  Att ta bussen ner till stan och titta på utbudet eller att åka och handla, var inte längre något alternativ. Eller att träffa Micke, min man, och ta ett glas efter jobbet. Eller att träffa en kompis på stan och ta en fika. Eller gå på bio. Eller tusen andra saker. För det första: hur ska jag ta mig till bussen? För det andra: hur ska jag ta mig dit jag ska när jag kommit fram? För det tredje: hur ska jag ta mig hem? Alla de här helt vanliga vardagliga sakerna hade blivit ett problem som gjorde att jag aldrig kom iväg någonstans.

Så vad gör man? Jo, man inser att det är dags för en rullstol. Det är inte roligt. Min son uttryckte att det ju bara var något som var bra att ha, så det var väl inga problem med det. Senare döpte han den till Blixten.

Jag påbörjade min kravanalys.

-den ska vara lätt och enkel att hantera

-den ska vara eldriven

-den ska kunna tas med i bilen.

-möjlig att ta med på bussen.

Där stöp kommunens sortiment. Ingen av dem är möjliga att ta med i bilen eller på bussen. Skulle man skaffa dragkrok och släp? Och hur får man upp stolen på släpet? En ramp kanske. Mysigt att hantera på en trång parkering.

Nej, jag kollade upp på nätet istället och hittade en rullstol som motsvarade mina krav. Eloflex. Gjord av aluminium, två batterier och hopfällbar ungefär som en barnvagn. Yes! 

Den inhandlades och jag kunde nu ta mig till och från bussen. Jag kunde till och med gå (åka) ett varv i motionsspåret med en kompis. Frihetskänslan var mer enorm än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Tog bussen dit jag ville, åkte på stan och bara strosade (åkte) omkring, tog med rullstolen i bilen och åkte till Berg där vi tog en promenad längs kanalbanken osv.

Så kommer vi då till det här med finansieringen. Det vet väl alla att vi med delvis sjukersättning inte badar i pengar och 30.000 för en rullstol gräver en djup grop i ekonomin. Men eftersom kommunen ger gratis rullstolar för dem som behöver det tänkte jag att man kanske kunde söka om ett bidrag motsvarande kostnaden för en kommunal-rullstol. Men det tänkte inte kommunen. Vi medborgare anses inte kunna avgöra vad vi har för önskemål och behov. Det är kommunen som kan. 

Jag tog till stora släggan och upplyste om att min stol är godkänd av EU. Men Uppsala kommun säger bara att den inte är godkänd hos dem……